Varför alla dessa utnämningar och nomineringar, vad är det som är så intressant? Jag skiter högaktningsfullt i vad DN (eller några tyckare där) tycker är prisvärt. Det betyder ingenting! Jo, att jag inte tycker likadant. Vanna Rosenberg vad har hon gjort, egentligen, som berättigar en nominering? Mig veterligen ingenting. Hon är snäll rund och go, men… Vem eller vilka känner hon i kultureliten som har gett henne denna status? Eller pissar alla i medvind? Kvarteret skatan torde ju inte vara en merit så uselt som det är. Men eftersom programmet bygger på såndär lite lagom medelklass nonsenshumor så är det totalt ofarligt och därför kan alla rädda lugnt sitta och titta utan att få ångest. Man tittar inte för att det är bra, man tittar för att man tror att alla andra tittar. Som millenium-filmerna. Noomi Rapace nominering börjar; "Noomi Rapaces internationella genombrott saknar motstycke" och det förstås värt att fira… Syns man mycket måste man vara bra, eller hur! Filmerna är ungefär lika spännande att titta på som när bonden plöjer. När man har tröskat igenom skiten kommer man ut på andra sidan med dynga i vartenda hudveck. Och vad finns egentligen kvar av Michael Nyqvists skådespeleri när han lärt sig stänga munnen och sluta fippla med ögonen? Det är så tomt, så tomt, men mammon firar förstås triumfer. Det finns ett ordspråk för det; Mycket vill ha mer, fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt. Jag blir så trött!
Etiketter: Kultur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar