Skådespeleri enligt Peter Bryngelsson

Peter Bryngelsson skriver i en artikel i DN om autenticitet och amatörism i kontrast till skådespelarens fördömda tillgjordhet. Ett felslut, en frontalkrock i främre betongloben. Men det är alltid lätt att skita i den hand som inte föder en, som man säger i kultursvängen…

Han skriver:

"…I en annan av höstfilmerna, ”Flickan”, kolliderar barnens övertygande äkthet med de etablerade skådespelarnas durkdrivna rolltolkningar. När den lilla tjejens påstådda genomskådande av vuxenvärlden prisas i recensioner ser jag också hur den lilla flickans nakna ansikte och funderande blick genomskådar de etablerade skådespelarnas teatrala gester."

Tillägger:

"Kan alltså det proffsiga hantverket bli ett hinder för att gestalta mänskliga frågeställningar på ett trovärdigt sätt?"

Och fortsätter:

"Publiken vill bli berörd och den stiliserade

proffsigheten tråkar inte sällan ut den snarare

än att drabba den."

Okej, vad har vi nu. En kompositör, skribent och huvudlärare i filmmusik vid Malmö musikhögskola som skriver att skådespeleri är skit när det är utbildade skådespelare som står för den! Ja, i hans position är det lätt sak att skita nävarna fulla på skådespelarna, men regissörerna, de verkliga slabbedaskarna slipper korvarna, för de är ju potentiella arbetsgivare! De flesta haverierna står regissörerna för. De saknar oroväckande ofta verktyg för att kommunicera sina eventuella konstnärliga visioner med medarbetarna. I den mån de överhuvudtaget har några visioner förutom att göra häftiga bilder och "(o)roliga situationer"! "Farväl Falkenberg" är ingen film, det är ett "format" som varken har med konst eller skådespeleri eller regi att göra. I det formatet spelar det ingen roll vad man gör det blir ändå "bra". Alla ser något nytt och gripande eller känner igen sig och man slipper åtminstone all annan skit som vanligtvis spelas in. Det görs överhuvudtaget ingen gestaltning varken i filmarbetet eller efterarbetet, gestaltningen står åskådaren för. Man fyller i och har överseende med, precis som man gör när barnen har uppspel i skolan. Att skådespelare "låter tillgjorda" beror på att regissören får dem att låta så. Jesper Ganslandts kommentar runt inspelningen av "Apan" säger allt; han har inga verktyg förutom förnedring.

Att som Peter Bryngelsson ställa dessa "formatfilmer" mot skådespeleri tyder på att han inte vet vad han pratar om. Det är helt enkelt ett kraftigt felslut. Vem är arbetsledare? Vem har den övergripande kontrollen? Naturligtvis regissören. Skådespelarna i detta lilla land håller ganska hög standard, men regissören av den kaliber vi pratar om vet inte vad de ska göra med dem, de är rädda för dem! Det är lätt då att filma en dialog på en buss bakifrån med amatörer. Det är ju så djävla segt att det måste vara bra. För är det inte bra sitter man ju där och tittar alldeles i onödan och har dessutom blivit blåst på pengarna. Nä bättre då att bli gripen och tycka att det är autentiskt för att de pratar som i "verkligheten". Vilket blaj!

Detta säger ju inte, gott folk, att det inte finns mycket nördiga tonfall på Svensk film som kommer uthoppandes ur bildsköna skådespelare Man fattar fan inte hur vissa saker tar sig förbi regissören. Som dessutom måste både ha sett och hört skiten hundratals gånger innan de slänger dyngan på mig genom TV:n eller via filmduken. Inte sällan ackompanjerad av bisarr medlöpande filmmusik. Undrar ibland om inte kompositörer fläskar på av ren frustration.