Svensk films katastrofläge. Den numeriska harmagedon. Det mantra som hela filmbranschens investerare ideligen upprepar är lönsamhet och publiksiffror.
svensk filmindustri med Cissi Elwin Frenkel i spetsen har helt övergett de ”smalare” filmerna för att satsa nästan uteslutande på ”kassakor”, som Arn Millennium Göta Kanal3 etc. etc. etc. När Roy Andersson kritiserade detta på årets filmfestival i Göteborg var hennes kommentar; ”Jag blir så djävla trött”. Och mer kanske hon inte behöver säga som den största makthavaren inom svensk film. Mer kanske hon inte behöver säga för att klargöra sin ståndpunkt, men skrämmande är det. Förutom brist på alternativ när det gäller finansiering till filmen är det också brist på alternativ till distribution där ju SF har monopol på hela skiten.
Den mest stelbenta räddhågsna och konservativa branschen i Sverige i dag, filmindustrin, behöver för att göra kvallitet någon som utmanar dessa ”sitting ducks”. För det handlar naturligtvis inte bara om Cissi Elwin Frenkel. De större bolagens och finansiärerna är ännu mer kommersiella i sitt rädda urval, men där finns det ett enkelt kommersiellt lackmuspapper; ”Vi måste ha igen pengarna”. Men de privata finansiärerna i dagens filmindustri borde inte få kalla sig ”riskkapitalister” det är en skam för ordet ”risk” eftersom deras finansiella urval är så mainstream och riskfritt det bara går.
Naturligtvis är filmindustrin bara en spegling av resten av samhället. Vi lever i en ekonomiserad tid, där det helt saknas alternativ till den rådande diskursen. Vi ser på världen med samma neoliberala glasögon utan att ens fundera om det finns någon annan position att betrakta samtiden från.
”kvallitet” säger någon, ”ja, men pengar” säger en annan och skakar på huvudet, ”ja, det är sant" säger den förste och skäms lite…
Såg ett reportage på TV igår om den Amerikanska ”Tea party” rörelsen som har vuxit fram i USA under förra året. En av grundarna intervjuades och de protesterar mot att delstatsregeringar och Washington bara vill öka sin makt och ta mer pengar från ”folket”. ”Vi håller på att förlora vår frihet”, sa hon. Vad reportern inte frågade då var, ”vilken frihet menar du”. Vad är det för frihet som ännu mer överflöd ger? Ännu ett par foppatofflor? Ännu fler ”val” som vi ändå inte tar? För den ”valfrihet” vi hela tiden vill ha mer av här i Sverige skapar bara mer arbeten för professionella ”väljare”. Vi behöver konsulter som gör våra ”Fria” val åt oss. Och frågan är om vi väljer dessa konsulter som ska göra de ”fria” valen åt oss ”fritt” eller inte.
Hela den här texten kommer sig av att jag råkade bevista filmen ”Änglavakt”. Som en vägglus hade jag nästlat mig in bland de ”fina” människorna och såg denna sörja. Detta fundametalistiska religiösa lågvattenmärke till film som naturligtvis fått stöd av SFI. Finns det ingen som kan läsa manuskript i dagens Sverige. Det borde vara straffbart att släppa igenom ett sånt här manus trots Michael Nyqvist och Isabell Scorupco i rollistan. Ett manus utan liv, skådespeleri som är så uselt och musik så dålig att den borde rendera spöstraff samt bildarbete sämre och ointressant än en skolavslutningsvideo. Detta har vi nu satsat 8000000 sek på via SFI, det tackar vi för…
Villa de ha igen pengarna kan de ju satsa på vapen, det ger större profit. Landminor säljer som smör...
Gunilla Sköld Feiler skriver i DN om hur different försvaret för yttrandefriheter ter sig. Hur kritik mot staten Israel här i form av paret Fielers konstverk ; ”Snövit och sanningens vansinne” på Historiska museet 2004, utlöste en smärre diplomatisk kris och en hatstorm mot paret.
Och visst har hon rätt. Israel må känna sig hotat, men hatiska och mordiska är de själva också. Staten Israel har begått ett stort antal övergrepp mot folkrätten enligt FN, men kritiken i media saknas i stort sätt. Kan det bero på "vi" och "de andra". Vi kan identifiera oss med Israel som en väststat medan det "arabiska" och det muslimska är främmande och skrämmande. Mord utomlands i har skett från Israels håll också…
