De patriarkala strukturerna trivs i dammiga teatrar. Rök ut svinen!
Djävla kåta gubbar som inte kan hålla fingrarna i styr borde tvångs lobotomeras. Nä, kanske inte… de är väl redan ganska hjärndöda.
Eller skickas… ja jag vet inte… jo till där de töntiga männen i den töntiga filmen "Jägarna". För maken till överskattad och torftig svensk film var det längesen jag såg – där kan de hålla varandra i hand, kåtbockarna eller skjuta varandra eller runka varandra, eller… bara försvinna. Ni behövs inte, ni snart finns inte...
– Man bör kanske också veta att inom en skapandeprocess finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till uttryck i, säger Sture Carlsson till SvD.
VA, fan menar karln? Att det är okej att våldta kvinnor i konstens namn? Dra nåt gammalt över dig! Känner ni ångest och sexualitet under processen regissörer spring och lek av er på Sture Carlsson, han förstår er!
Häng dem i ballarna!
Haha men gud ja! Så det är okej att taffsa på folk om man håller på med teater? för då blir man så sexuell så det går liksom inte att hejda sig? / damstoria.blogg.se
SvaraRaderaJa, typ så är det. En besvärlig bransch eftersom strukturerna sitter så hårt ristade i väggarna. Det blandat med hög arbetslöshet( hård konkurens), liten bransch(rädsla för att bli svartlistad) gör det möjligt för svinpälsar att verka ostört... Rök ut dem säger jag...
SvaraRadera"Rök ut dem" säger George Bush också. Bra lösning!
SvaraRaderaHur kom han med i spelet? Här är ju rökt...
SvaraRaderaBra att det uppmärksammas i denna sektor där alla är så extremt pk och "goda" hela tiden. 99% av allt kulturfolk är vänster. 99% kallar sig feminister. Bra att folk får veta vilka hycklare dessa personer är. Nästa gång någon skådis står och orerar om hur hemsk "nyliberalismen" är eller om kvinnors rättigheter kanske folk är sunt skeptiska.
SvaraRaderaZeb
SvaraRaderaSkeptisk ska man alltid vara, men det betyder inte att det inte finns människor inom kultursfären som aktivt och seriöst jobbar för rättvisa och jämlikhet. Speciellt då när man vet hur det står till från "insidan".
Så trumfa inga poänger på att människor inom kulturen talar om problemen. Det är ju helt igenom bra och positivt...
Raka Rör. Fast det finns väl ingen sektor där så många vill framställa sig själva som så progressiva och goda som inom kultursfären. Ideliga pjäser och filmer produceras det t ex om "manlighetens kris" och liknande, saker som man som vanlig medborgare känner sig väldigt främmande inför.
SvaraRaderaMen detta erbjuder ju en förklaring till varför. Om hälften av alla skådespelerskor utsätts för övergrepp av dessa feministiska teatermän så kanske det är så att det helt enkelt söker sig fler av den här typen av person till kultursfären. Och att dessa då bearbetar sina personliga kriser och sin egen taskiga människosyn i sina pjäser och filmer. Men försöker dölja detta i det förment allmängiltiga.
För att förtydliga om skepticismen. Om man hör någon som är extremt moralistisk i sina tankegångar och ger uttryck för detta i offentligheten men riktar sig i huvudsak mot andra eller försöker "generalisera" ett beteende, så bör man inte svälja det. T ex såna där amerikanska predikanter som predikar trohet och avhållsamhet. Det visar sig väl nästan alltid att dom varit otrogna till höger och vänster. Eller folk som går ut i media och säger sig hata porr. Jag förutsätter att såna har hela hårddisken full själva.
SvaraRaderaEller såna som vill hitta grupper att beskylla för oförrätter, t ex gruppen "invandrare" för brottslighet, eller för den delen gruppen "män" för sexuella övergrepp. Alltid när jag hör någon sådan prata i kollektivistiska termer, så börjar jag alltid tänka att den här personen egentligen pratar om sig själv, men vill skylla ifrån sig på ett bekvämt kollektiv.
Hm. Skeptiker ditt namn är ZEB! Risken är att man blir alltför synisk om man inte vågar lita på någon som talar i dessa termer.
SvaraRaderaJu mer jag tänker på det ju mer tycker jag Zeb har rätt. Folk projicerar en hel del.
SvaraRaderaF ö tror jag det bara är några namn som skulle återkomma hela tiden om man undersökte. En person kan trakassera väldigt många under årens lopp. Taskigt för alla de som är oskyldiga.
Du ska inte tro så mycket. Det är ett stort allvarligt och genomgripande problem som lika mycket handlar om dem som tittar bort som dem som trakasserar. Det är en överdjävlig bransch.
SvaraRaderaZeb, jag läste ett tidigare inlägg av dig som jag tydligen hade missat.
SvaraRadera12.39
""manlighetens kris" och liknande, saker som man som vanlig medborgare känner sig väldigt främmande inför."
Vad är det som får dig att tro att du är vanlig jämfört med en som arbetar på en teater?
Men visst finns det människor som projicerar sin ångest på andra, men det handlar oftast om djupare saker än något så ytligt som "manlighet i kris". Men det finns även på andra ställen.
Raka Rör. Ja, för det första brukar jag inte tafsa på kvinnor på min arbetsplats, och jag har under nästan 20 år i arbetslivet aldrig sett det hända eller ens hört någon annan man tala om att göra det. Senast jag kan minnas att ha sett något i den vägen får mig att tänka på någon gymnasiefest med fulla ungdomar på 80-talet.
SvaraRaderaJag har många män och kvinnor bland familj, arbetskamrater och kompisar, och jag har aldrig hört någon tala om att misshandla eller sexuellt kränka en kvinna i de kretsar där jag rört mig, ens på personalfester där alkohol flödat friskt.
Om enkäten från teatervärlden talar sant så handlar det om en abnorm överrepresentation av sexuellt trakasserande och tafsande män, med uppenbara problem av olika slag. Det får mig att tro att teaterfolk och kanske andra personer inom kultursfären är avvikande på olika sätt, dvs med en större benägenhet att kränka och misshandla kvinnor.
Detta kopplar jag sedan ihop med att dessa personer ofta har en stark lust att uttrycka åsikter i t ex jämställdhetsfrågor i offentligheten, och även deras gestaltningar i det material som ofta framför på scener och i filmer, där det gärna torgförs en bild av t ex män, som mer överensstämmer med den personlighetstyp skådespelare och regissörer verkar vara själva, än de verkliga män man träffar på kontoret, verkstadsgolvet eller i affären. Män (och människor) i det vardagliga livet är sällan så politiskt korrekta i sina åsikter som kulturfolk tenderar att vara, men verkar i gengäld inte heller ha samma "issues" med varken sig själva eller andra.
Ett extra förtydligande. Jag har absolut hört kvinnor även i bekantskapskretsen tala om sexuellt ovälkommet beteende från män, men det har då rört sig om män på krogar, privata fester osv som inte respekterat gränser, ofta med alkohol inblandat. Inte att någon på arbetet gått från kontorsrummet intill och tagit kollegan på brösten, eller suttit och pratat om att göra det på fikarasten, eller ens sett det i festligare sammanhang associerat med arbetet.
SvaraRaderaMen om enkäten talar sant så är det ju vardagsmat på teatrarna. Och att personer som uppenbarligen vistas hela dagarna i en sådan sjuk arbetsmiljö så ofta framträder som förespråkare för "goda värderingar" i det offentliga gör väl behovet av skepticism gentemot deras budskap ännu tydligare, eller hur? Eller håller du inte med om att skådespelare och kulturmänniskor oftare än andra säger sig stå för saker som feminism, anti-kapitalism, anti-rasism, tolerans mot homosexuella och diverse andra "fina" saker i det offentliga?
Och eftersom du inte har hört det i din bekantskapskrets så finns det inte? Är det så du bygger ditt "vetande" på "enkäter" från kompisar??
SvaraRaderaHuamig... Visst förekommer det utanför teatrarna på fikarasten i kopieringsrummet på chefens rum bakom kassan på lagret...
och
Så om friska människor vistas i sjuka miljöer blir det de säger falskt? Är det din logik? Nej, jag vet inget om i vilken utsträckning andra "icke kulturmänniskor" bekänner sig till "fina" saker, men jag tror inte det skiljer nämnvärt.(jag tor inte att du vet det heller) (jag tror dessutom inte att de som är för rasism och otolerants mot homosexuella skyltar med det) Skilj dessutom på kulturmänniskor och teatermänniskor. Alla som jobbar med kultur och är synliga jobbar inte på teater.
Vilka är det du irriterar dig på så mycket som är pretto? Lite namn...
Zeb!
SvaraRaderaAtt du aldrig har hört talas om sexuella trakasserier kanske mer talar om din vilja eller förmåga att lyssna. Sen är det kanske ingen man direkt skryter om. Varken som offer eller gärningsman.
”Detta kopplar jag sedan ihop med att dessa personer ofta har en stark lust att uttrycka åsikter i t ex jämställdhetsfrågor i offentligheten, och även deras gestaltningar i det material som ofta framför på scener och i filmer, där det gärna torgförs en bild av t ex män, som mer överensstämmer med den personlighetstyp skådespelare och regissörer verkar vara själva, än de verkliga män man träffar på kontoret, verkstadsgolvet eller i affären. Män (och människor) i det vardagliga livet är sällan så politiskt korrekta i sina åsikter som kulturfolk tenderar att vara, men verkar i gengäld inte heller ha samma "issues" med varken sig själva eller andra.”
Vilka är dessa personer du talar om?? Du verkar tala om författare eller skådespelare. Men du veta att skådespelare inte pratar i egen sak på film och teater, det är repliker som de lär sig, som någon har skrivit. Till exempel en författare. Om du inte finner deras verklighet passa ihop med din så, ja vet inte, skriv själv. Jag blir nyfiken vilken teater du går och ser eller vilka filmer? Vilken kultur brukar du som du inte kan identifiera dig med?
I sanning är det så att verkligheten alltid överträffar dikten, det slår aldrig fel. Så du kanske ska vara lite mer skeptisk mot din omgivning i stället. Och det är egentligen inte skepsism du ventilerar det är fördomar…
Raka Rör. Äh, kom inte dragande med det där gamla om att "tro". Tror gör vi ju båda två. På vilket sätt bygger dina antaganden om att det förekommer så frekvent på mer kunskap än mina, som (vilket jag medger) baseras på de intryck jag själv har av min omgivning, i det privata och på jobbet. Det är ju så man får sin bild av verkligheten, av egna upplevelser. Hur får du dina? Genom att läsa SCB:s årsbok?
SvaraRaderaOm de egna upplevelserna nu är helt värdelösa, varför ringer då tidningarna runt till diverse skådespelerskor och ber dem kommentera och diskutera kring detta utifrån egna upplevelser? Annars hade man ju bara nöjt sig med statistiken från enkäten och lämnat resten därhän.
Sen har du ju uppenbarligen kunskap om teatervärldens speciella djävlighet eftersom du skriver att det handlar om en "överdjävlig bransch". Hur vet du det då?
Sen "tror" inte jag att mina upplevelse av omgivningen, dvs att sexuella trakasserier av kvinnliga kollegor knappast kan sägas vara vardagsmat, är särskilt ovanlig. Ställt i relation till enkätresultatet om teatrarna så drar jag slutsatsen att (om resultatet speglar en faktisk verlighet för skådespelare) så råder en klar överrepresentation av dessa skitstövlar inom skådisvärlden.
Och please. Lägg inte ord i min mun. Jag har inte påstått att det "aldrig" förekommer i vanliga arbetsmiljöer. Däremot "tror" jag inte att i närheten av hälften av kvinnorna på de arbetsplatser där jag arbetat varit utsatta för sexuella trakasserier av arbetskollegor.
Det är inte riktigt samma sak.
Jag har under lång tid befunnit mig där.
SvaraRaderaOch jag tror att alla kvinnor någon gång har blivit sexuellt trakasserad.
Jag tror att det är lika gott om skitstövlar överallt. PÅ en del ställen är det lättare att gömma sig, dit hör inte teatern. Att de får håla på beror på andra saker.
"Att du aldrig har hört talas om sexuella trakasserier kanske mer talar om din vilja eller förmåga att lyssna. Sen är det kanske ingen man direkt skryter om. Varken som offer eller gärningsman."
SvaraRaderaVerkligen? Enligt enkäten så har ju männen inom teatervärlden suttit vid lunchbord och dylikt och planerat sina trakasserier i en manlig gemenskap. Det har varit "en del av kulturen" inom teatern. Men det man inte vill "skryta" om kan väl knappast anses som en del av en normaliserad kultur, eller?
Och nej, att jag aldrig hört någon man sitta på jobbet och skryta om att han trakasserat en kvinna beror nog knappast på min "oförmåga att lyssna". Det beror på att detta inte blivit sagt i de miljöer där jag arbetat. Men kanske har jag haft "flax" som hamnat vid lunchbord under två decennier på fem olika arbetsplatser utan att någonsin höra sånt "skryt".
Repliker? Jodå, men du menar att skådisar och regissörer aldrig försöker ge replikerna någon verklighetsanknytning eller påstå att de kommenterar aktuella samhällsfenomen?
Fördomar mot pretton inom teater/skådisvärlden? Hallå. Det är väl enklare att hitta någon som är icke-pretto?
Jag gjorde en enkel googling och hittade det här direkt vad gäller "mansrollen" t ex.
Hur ska man som vanlig person kunna relatera till detta är det tänkt? Är det meningen att man ska "känna igen sig"?
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/skarsgard-gor-rollernas-roll_4012523.svd
"Brutal mot kvinnor för att han hatar sin omanliga känslighet".
http://www.folkbladet.nu/?p=103278
"Roande attack på mansrollen".
http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/recension-linje-lusta-1.504387
"Den känslomässigt stympade och våldsbenägna mansrollen".
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/scenkonst/scenrecensioner/article557038/Imponerande-om-mansrollen.html
"En skicklig dekonstruktion av högerliberal jargong".
"Och jag tror att alla kvinnor någon gång har blivit sexuellt trakasserad."
SvaraRaderaMenar du alla kvinnor i samhället, någonsin?
Eller bara inom teatervärlden?
Jag tror att det är lika gott om skitstövlar överallt. PÅ en del ställen är det lättare att gömma sig, dit hör inte teatern. Att de får håla på beror på andra saker."
Varför är det svårare att "gömma sig" på teatern än på andra ställen?
Det finns över 2000 professionella skådespelare i Sverige och du drar inte alla över en kam?
SvaraRaderaOkej, Vad vill du nu bevisa. Att det finns fler rötägg bland skådespelare än resten av befolkningen? Jag vet inte, men jag tror inte det.
Ja, alla kvinnor. Sexuell trakasseri behöver som bekant inte vara så illa som våldtäkt.
Om du som skådespelare tar och till och med tafsar på en motspelare i "rollen" har du ju stora möjligheter att gå över gränsen och bli privat utan att det är så väldigt lätt att "bevisa". Om du står och tafsar på någon vid kopieringsapparaten är det knappast ett beteende som går att bortförklara med att det är ett sceneri...
vad jag vet är det väldigt sällan man hör folk skryta om övergrepp även på en teater. Pröva och googla på övergrepp...
"Hur ska man som vanlig person kunna relatera till detta är det tänkt? Är det meningen att man ska "känna igen sig"?"
Men det är inte artikeln som ska drabba dig det är pjäsen (bla Hamlet på Stadsteatern i Stockholm, jag har inte sett den ännu)
Det finns säkert väldigt många personer som kan relatera till det som betraktar sig som "vanliga", med tydligen inte du. Vad förutom att googla brukar du se på? Teater, film?