Svar till Hans2

Raka rör, jag postade ett långt svar till dig på din blogg men det försvann. Det blir likadant varje gång jag ska posta kommentarer på bloggar med den kommentarsfunktion ("väj profil") som du har. Vet inte varför. Så svaret kommer här i stället:

Jag saknar fortfarande konkretion i HUR du har tänkt att vi ska nå detta, i mitt tycke utopiska, mål. Det blir lätt lösa visioner över allting. NE-definitionen du använder handlar om lika möjligheter och villkor. Men kan något sådant någonsin existera? Vi FÖDS med olika möjligheter. Vi är olika redan från första sekund, försedda med olika egenskaper, styrkor och svagheter. Det enda vi kan göra är att försöka använda dem så gott vi kan. Det behöver vi varken diskrimineringsombudsmän eller politiker för att göra.

Och vad ”delat ansvar för hem och barn” beträffar, är jag osäker på vad du vill. Jag anser att föräldrar själva ska få bestämma hur de vill uppfostra sina barn och lägga upp tiden med dem utifrån vad som passar deras livssituation bäst.

Det finns som bekant en kränkthetssjuka i Sverige där människor känner efter lite extra i stället för att knyta näven och gå vidare (vilket faktiskt kan vara det som fungerar bäst ibland). Jag har bloggat lite om det under rubriken ”Mjukissamhället”:
http://motpol.blogspot.com/2010/02/mjukissamhallet.html

Dessutom är avslutningen märklig: svenska män har blivit positivt särbehandlade, vilket är fel. Således är det kvinnornas tur att bli positivt särbehandlade, vilket är… rätt? För mig finns ingen positiv särbehandling. Män och kvinnor, straighta och bögar, svarta och vita, ska ha lika rättigheter. Vad vi gör av dessa rättigheter är sedan upp till oss själva. Jag har aldrig påstått att livet är exakt lika för alla. Avslutningsvis: när det gäller nyfikenheten på det nyfödda barnets kön tycker jag att du tar det helt fel. Det finns faktiskt inte så mycket annat att fråga om ett nyfött barn än könet och vikten, ärligt talat. Jag kan inte se att det ligger någon värdering i en sådan fråga. Om du upprörs av något sådant, förstår jag att det måste vara jobbigt.

Hej Hans

En viss flummighet över ditt resonemang, ganska vanligt i dina kretsar.

Du finner jämställdhet utopisk, åtminstone NE:s definition av den. Ja, då vet jag inte. Det finns liksom ingen gemensam grund att utgå ifrån.

Då är det din tur att förklara dig, vad menar du?

Det förhåller sig likartat med din kritik av begreppen lika möjligheter och villkor. Du argumenterar; ”vi föds med olika möjligheter”, men det skrivna är ingen strävan att klona människor. Det är en strävan att ge alla människor samma möjligheter att utefter sin vilja och förmåga och lust utvecklas på lika villkor. Alltså villkor som ser bortom kön hudfärg ras ålder. De vanligaste epiteten i läran om intersektionalitet. Men det kunde du säkert räkna ut själv, om du läser på socialhögskolan…

Man kan vilja förstå eller vilja missförstå och ibland är gränser hårfin.

Människor i vårt samhälle är begränsade av själva medlemskapet i organisationen Sverige. Begränsade som individer, familjer, företagare eller föreningsmedlemmar etc. Ett otal lagar förordningar sociala regler så att säga vakar över oss, ibland begränsande ibland försvarande. Inom denna ram ska vi själva som fria jämlika individer bestämma över och ta ansvar för våra liv och även för hur våra val påverkar andra, i den mån de gör det. Familjer får inom dessa ramar själva bestämma hur de ska uppfostra sina barn. Överskrider man gränserna kan samhället i värsta fall ta kommandot över besluten eller i vissa fall över de ansvarigas(föräldrarna) eller barnens framtid. Vi har skolplikt till exempel. Vi får inte slå våra barn, inte utnyttja dem sexuellt osv. Du förstår.

Vi har också inom ramen trygghetssystem som ska hjälpa till ekonomiskt vid exempel sjukdom eller arbetslöshet eller som stöd för att vara hemma med barnen de första åren; föräldrapenning. De flesta system inom välfärden är personliga, dvs. de gäller mig som person inte oss som familj eller oss som förening osv. Det innebär att jag inte kan överlåta t.ex. arbetslöshetsunderstödsdagar till min partner om den får slut på sina dagar till exempel, samma gäller sjukskrivning. Men vid föräldrapenning funderar det lite annorlunda; dagarna man får till sitt förfogande är visserligen personliga och delas 50/50 mellan föräldrarna, men den ena partnern kan överföra dagar till den andra partnern. Och det är ju snällt. I praktiken har det fungerat som så att mannen har överlåtit dagar till kvinnan i de allra flesta fallen. Nu tycker jag inte att man ska bestämma hur familjer vill lösa omvårdnaden om sina barn, men man kan fråga sin varför ett system i välfärden fungerar på detta sätt och inte de andra. Och om man ska kunna överlåta varför kan jag då inte bestämma själv till vem jag ska överlåta dem?

Nåväl nu tycker jag att dagarna ska vara personliga och inte överförbara. Naturligtvis ska föräldrarna få fritt bestämma hur de vill lägga upp sin hemmavaro, men ska de ha pengar från staten får de allt ta ut sina dagar själva. Detta är en ram som kan anses begränsande, men är ändå ett ganska generöst system med internationella mått mätt. Jag tror dessutom att det skulle främja jämställdheten utan att diktera hur man som förälder ska handla.

I dagarna har det även diskuterats, som du kanske vet, om styrelsesammansättning. Om kvotering eller inte. Jag tycker att man allvarligt ska fundera på en kvoteringslag åtminstone under en period för att sedan utvärdera erfarenheter. Lustigt i sammanhanget är att Moderaterna just öppnat för att lagstadga och vår finansminister sa att en sådan lag inte alls är omöjlig. Hur mycket valfälsk det är återstår att se.

Det där med lättkränkthet har inte med vår diskussion att göra, jag vet inte varför du för in det. Jag är i alla fall inte lättkränkt. Men jag kan tipsa de män som känner sig kränkta av debatten om kvinnors lika rättigheter om din blogg. Jag förstår att man kan bli rädd eller orolig, men som jag sagt förut så är åtminstone jag övertygad om att alla kommer att tjäna på ett jämställt samhälle.

Hälsning Havanna Star– din röst i natten...